acoco

får in lite way out west-anda medan jag lyssnar på glasvegas. sitter i soffan, som vanligt.
har kollat i lite för många speglar idag, lite för länge. så ovant med rött hår. ovant och älskat.
ingenting på tv, såklart, och därför blir det andra avsnittet av upp till kamp.
känner mig rätt tragiskt också. av ingen anledning alls faktiskt. kanske för att jag nästan bara skriver som att jorden ska gå under imorgon och att jag kommit in i något slags chocktillstånd där jag är helt lugn. äh. fy. 
jag orkar liksom inte ta till mina korkade tankar, som inte ens är så korkade, fast de känns jävligt dumma, för att ja, jag inte får svar på dom. och det är väl klart att jag inte får det. och då är ju det ett korkat konstaterande. eller är det så att kanske det inte finns något svar. att det bara är så. som jag sagt. och, då får det väl vara så. men jag kan inte låta det vara. utan det gnager och vrider. 
idiotsak. 
hejdå. 







p.s. upp till kamp kan man se på svt play! (och är en serie i 4 delar om en liten grupp ungdomar på 60-70-talet)