acoco

jajusste.
förut gillade jag inte håkan. han var jobbig och skrek. hoppade runt som en galning och jag fattade inte varför alla dansade och sjöng med i hans låtar. en kille sa hur mycket han gillade håkan och vad grejen med honom var. jag förstod fortfarande ingenting.
så i lördags stod jag där, borttappad och ensam, trött och dyster. det var jättemycket människor, och jag satte mig på en kulle. det gick inte att inte lyssna på texterna håkan sjöng. det var. jättebra.
texterna var fina. sånt jag gillar. och sen kom låten, som i förra inlägget. jag hatar att jag älskar dig och jag.... 
folk kysstes, dansade, sjöng.
jag satt där. kollade mig omkring. fick någon rysning eller två.
sen gick jag.
och nu sitter jag här. lyssnar på håkan. hm. han är verkligen inte så dålig som jag trodde.
snarare, hallelujah.
hejdå.