acoco

Det är ännu en dag i tätt mörker. Molnen skingrar sig. Solen skiner in i mitt vita, fyrkantiga rum. Allt blir plötsligt till en gul nyans. Stolen skjuts några centimeter framåt med mina bara, målade tår. Rosa. De kämpar, desperata efter värmen, slitna efter många nätter i högklackade skor. Trägolvet gnisslar. Jag höjer mitt kantiga ansikte uppåt, likt en njutning. Knäna sträcker sig upp mot den höjda hakan. Hopkurad och blottad sitter jag, fastfrusen som ett glas. Jag är en vissen ros. Min tröst finner jag i solen, fastän den låg så långt bort. Den bränner på min kritvita hud. Om det inte vore för den dubbla glasskivan någon meter framför skulle jag inom en snar tid bli röd. Jag sluter mina ögon. Det röda håret ligger likt en päls på mina nakna axlar. Ögonen börjar fladdra i det röda mörkret. Tänk inte, intalar jag mig själv. Det blir bäst så. Men nej, jag sviker mitt medvetande varje gång, i brist på liv.

Kommunikationen mellan mig och omvärlden var urusel. Tiden tärde på min tunna hud. Ingen kunde säga något, för jag visste allting själv. För smal, för bar, för ung. Det var mitt fel, alltihop, tänkte de. Jag såg hur deras tankar slet och vred sig för att kunna forsa ut genom munnen. Han då? Vi hade något, tillsammans. Man får ett annat slags liv, i ett hav av blinda fåglar och röda rosor. Ingen förstår. Det var omöjligt att återvända till tiden innan han och jag.

Mina djupa tankar strödde ständigt salt i såren. Nej, ett sår. Hjärtat. En solig dag, snuddade han vid det med sitt långa pekfinger, utsmyckat med metallringar. Ingen förstår, förutom han. Det är inte så lätt som alla tror, nej, nej.

Tankarna flyger iväg, ivriga, efter svar. Hur kunde jag låta mig luras av denna vackra man? Hur kunde jag vara så dum att tro, på blickarna han gav mig? Hur kunde jag låta honom kliva in i mitt inre, mitt hjärta, mig? Hur kunde han försvinna från vår värld?   

Huvudet går upp i varv. Kroppen vrider sig ut och in.

Han såg mig, som ingen gjorde förut. Jag var speciell. Han fick mitt hår att bli längre, min kropp att bli trygg, varm och svävande. Jag gick på moln när han stod vid sidan om mig, gick, med sina långa, vackra ben. Hans beiga trenchcoat, de åtsittande svarta jeansen, de avlånga finskorna gjorde mig galen av lycka. För att inte prata om hans ansikte. Åh, han doftade rosor. Inte bokstavligt, utan, det var något med hans aura, antar jag. Mystisk. Käken var skarp och ögonen djupa. Det axellånga håret var vågigt som havet, lent som sammet. Undrar vad han använde för schampo?

Skrifterna på hans hud gjorde honom ännu lite mer himmelsk. Tatueringar i form av kärleksdikter i alla längder, typsnitt och storlekar var placerade på hans armar. Jag kunde se han sticka ut ur mängden från långt avstånd.

Jag ler. En svidande tår rinner ner för min kind. Min högra hand letar sig fram vid sidan om mig, sökande efter den lilla rosa asken som är placerad på mitt gräddvita, smala skrivbord. Det dröjer inte länge innan jag hittar den. Mina ögon är fortfarande slutna. Vill inte möta solen i vitögat, vill inte se hur dragspelet sjunger sin lilla sång medan jag sitter här, blottad. Fingrarna öppnar asken smidigt och drar ut en sidennäsduk. En vana. Försiktigt samlar jag tårarna. Jag undrar hur många tårar min näsduk har fångat alla dessa dagar, veckor, månader. Om de skulle synas, skulle det nog inte finnas en enda plats som inte var täckt av ledsna, upprivna droppar på näsduken.  

Plötsligt är det svart. Jag öppnar mina vattenfyllda ögon. Solen har gått i moln. Så passande, tänker jag och stirrar ut i intet.

På vänster sida om det stora vita fönstret, brevid den röda sammetsgardinen hänger min pyttelilla, fina kalender. Den håller mig uppdaterad, vaken. Det är 22 mars idag.

Rastlös och irriterad på mig själv öppnar jag fönstret en bit för att få frisk luft. Andas in, andas ut. Min kropp sjunker ned i stolen och jag lägger fötterna i kors på fönsterräcket. Utan att släppa blicken söker sig mina händer efter marlboropaketet på skrivbordet. Samtidigt greppar jag tag i närmaste tändsticksask. Med ett utmattat öga blickar jag ned mot asken och stelnar till. Nej. Sakta glider asken från mina händer och faller till trägolvet.

"Hur..." ylar jag tyst, rösten skar sig.

Asken tillhörde honom. Jag trodde jag hade suddad bort allt som hade med honom att göra. Samma sekund rör det sig i sängen, åmande. Smidigt greppar jag tag i en ny ask, tänder, drar snabbt ett djupt bloss och vrider huvudet lite åt vänster. Ja just det, det är söndag idag.

På vardagarna är jag död. På helgerna känns det som att jag har cancer och är inne i min sista månad. Går ut med mina ovetande och uppsnörande vänner, festar med folk jag inte känner, dansar som om att det är det enda rätta, dricker vin som att min lever var ung och fräsch, går hem med pojkar som tror att detta är livet. Det tär på min själ. För allting som jag inte har gjort rätt. Jag hatar mitt liv,

jag hatar mitt  liv.

"Hej", hör jag en krasslig röst säga.

"God morgon", svarar jag nonchalant. Jag orkar inte ens vrida på huvudet, utan fortsätter att stirra ut. Han har mörkt hår, ganska kortklippt. Så mycket kom jag ihåg, efter allt grävande med mina fingertoppar i hans hårbotten under nattens gång.

"Fint nagellack"

Jag svarar inte. Ändå kan jag inte rå för tankarna som börjar flyga. Det var något annorlunda med denna pojke. (Jag kallar dem för pojkar, för det är så vilsna och unga i själen). Sättet han uttrycker sig på. Fint nagellack. Intressant.

"Gillar du fåglar?", frågar han nyfiket.

"Nej.", svarar jag kort.

Jag fattade ingenting samtidigt som jag fattade allt. Han är intresserad. Sopa bort. Det går några sekunder. Tystnaden ekar.

"Broken arrows, along the shore. Seems you intended to come back for more. It's too cold to bathe and the leaves are brown. It was summer love, left this town. The sun went down. That's the way things are sometimes, most of the time." sjöng han tyst för sig själv.

Han sjöng en låt av Jose Gonzalez. Jag var stum. Ingenting var klart längre och jag förstod ingenting. Han kunde min insida utantill. Ingen får göra så, inte i mitt hem. Det där var utanför de gränser som gäller när jag tar hem en pojke. Han måste ut. Nu.

"Dörren är där borta, du hittar ut själv" svarade jag, inte lika tydlig som jag borde vara, men det var lagom.

Han hummade. Tog ett kliv ner från sängen. Jag kunde höra hans oklädda fot stå på trägolvet. Gick. Det gnisslade i golvet, men inte åt rätt håll. Stegen var tunga men svävade fram, likt hans långa steg. Han gick mot mig, och inte mot dörren. Rasande, tog jag hastigt bort fötterna från fönsterräcket och vände mig om.

Det var då, den söndagen, jag insåg hur vacker just denna pojke var. Hans aura doftade som de första mogna hallonen på året, och inte äpple som alla andra. Käkbenen var smått skarpa och ögonen mandelformade. Pojkens läppar var fylliga och skarpa, håret var rufsigt och sött stripigt. Hans bara hud glänste fastän solen gått i moln för länge sedan och hans urringade, vita linne var slitet. Vackert. Ögonen var fokuserade in i mina och jag kände en slinga av värme och liv springa i mina blodådror.

1.85 cm, och en meter ifrån mig står han med ett frågetecken påklistrat i nyllet och är ett snäpp fundersam. Han öppnar munnen, på väg att säga något, men hejdar sig. Handen rafsar istället sig i håret och han ger ifrån sig en gäsp. Min aska blir längre och längre, nära att dyka till golvet. Jag kommer på mig själv vara helt stum och fimpar ciggen. Va? Nu ruskar han om sig och smyger några mindre, pyttesmå steg fram utan att släppa min blick. Eftersom jag sitter, tittar upp och har svårt att slita blicken från hans oförutsägbara, bruna ögon börjar jag nu få ont i nacken. Kroppen är sönder. Jag strävar tillslut emot mina ögon och vänder blicken mot fönstret igen. Det gör ont inuti mig.

Han närmade sig. Pulsen ökade.

"Paris, jag älskar dig"

Han kysste min käkes slut länge och gick sedan iväg.

Tårar strömmade nedför min kind.

Det var inte för att mitt inre var döende eller för att jag var ensam igen. Det var inte för att jag hatade mitt liv och inte för att det var måndag imorgon.

Det var för att mitt hjärta blev varmt för en sekund.

Jag kunde för första gången på evigheter känna liv i min kropp. En värme jag inte känt på månader steg i min bleka kropp. Mina öron bedövades med fagra ord.

Jag var en väckt mumie.

Jag var Dracula med ett hjärta.

Jag var det jag en gång varit.

Älskad.

1.
en av de vackraste bloggarna jag sett hittills.
leloveimage.
2.
jag säger bara. himlens youtubeklipp själv.
just från den bloggen.
om detta hände mig. då skulle jag nog nästan svimma alltså. hjärtat bultar några slag. hjärnan blir tom.

ibland ritar jag.
sitter i ett träd.
eller inte.
men jag ritar iaf,
till musik.



11 september heter den här teckningen,
 ritad för kanske 3 veckor sedan.



och eftersom att jag har börjar ta upp mitt måleri (mest ritande iförsig, måleri låter mer...ja.) så tänkte jag väl lite smått addera en ny kategori som bara innehåller teckningar från mig och andra.
hej och
godkväll söta.