mm
tack gode gud för vetesäcken.
fyfan. döööööööööööör
vi två, 17 år.
lite så. och allt är lite halvt dött häromkring.
bara känner att. ja. tiden rullar på. jag bara hakar på utan synpunkter.
det är väl både bra och dåligt. vet inte riktigt vad jag ska göra, vad det finns att göra?
och svaret är väl inget. det vet väl jag. så. jag har bara jobbat och tjänat in pengar till börsen och sen så har jag sovit, träffat stina, igår. satt uppe på hennes balkong med massa ljus och pratade och snackade skit.
om hur mycket vi ska parta och om hur mycket vi ska ha det skoj.
fyfan. längtar dit så jävla mycket, och det kan hända nu. bara att jag inte gör något åt det. bara sitter, och glor. väntar, på tiden.
men som jag sa för två dagar sedan, så vill jag visa er lite bilder från liseberg. för det var en upplevelse. alltid lika kul med nöjesparker.
annars är mitt hjärta ganska tomt, och behöver fyllas med parker, vänner, kyssar, gos och varma kroppar.
sen är det ju så med bilder här. jag vill och känner behovet av att redigera dom, så det tar typ en timme.
så jag har alltså skrivit detta för kanske 3 timmar sedan men inte postat det.
..och då hatar jag också lite de senaste bilderna jag lagt upp. bara så ni vet och att jag,
är lite ledsen för att jag inte bloggar och skriver så mycket som jag vill.

jag kände bara. så mycket snyggare liseberg är än gröna lund.

allt är bara en drömstad.

goddag.

jepp, ni ser.

haha, oj vilken rakabajare. så jädra bra. (rakabajare. haha snyggt.)

impad..

vi ville åka, men det var fyfan sjukt lång kö. bara va? onödigt.


"ta kort på mig då" *går ner och posar lite snyggt* -alla glor.


vacker tjej.

bra gäng. coola snubbar. svängig musik!

drömhuset. tänk om!
och så var det slut. liten, kort resa. och jag är så varm och äcklig så att jag känner att. jag vill bara kasta mig ut genom fönstret och landa på en stor uppblåst madrass som är turkos och kall och plastig. sova och vakna och ha tusen puffklänningar och skor och ny hårfärg. jaja. vem bryr sig. så jädra ointressant egentligen.
haha. gud.
hejdå.
jag känner mig smutsig och trött.
ge mig en kista.
hejdå.
neonland i mitt hjärta

moln är fint.







sightseeing for real

tack, andreas, maten var god!



en runda på stan.












fina affärer.






äta mer.


fin frukost på rummet.
mer bilder från liseberg kommer senare/imorrn. kollar på upp till kamp nu nämligen. hare gött. hjärta!
inget namn på dig
hejdå!
jag drömmer så konstigt, som om att jag är vaken, inte mig själv.
så sov gott käraste.

dinglar med benen, utanför fönstret, tänker, gissa.
här är iaf bilder från i torsdags, då jag målade pinnstolar och såg, tsm med ella, armand uppträda lite sött i kungsan.
och ja. jag har målat en del och skrivit lite i min anteckningsbok.
hm. ja. saknar något.
kärlek kanske? närhet?
eller vad vet jag.





hardcore-jobb alltså!


elli med en nytankad ipod


köpa te och kaka och sätta sig på en bänk i mosebacke


prata om resor och nyheter


blåsigt och turister






vacker musik till en mulen kväll


mycket garv och skoj :D
today i was longing for something
åh. jag e ganska vilsen.
det är bara så mycket i huvudet, som egentligen inte handlar om, ja, mycket.
så mitt huvud går upp i varv ibland och sen bara skiftar till nått stelt och tomt.
men jag träffade hannah idag och vi pratade lite om allt, vilket kändes skönt, för hon är så klipsk, den tjejen!
skönt att bara umgås. har saknat det.
och jag fotade som en galning där. hm.....
mysigt var allt iaf!
hannah1
string!
paj! (god)
hannah 2
persika! (sådär god)
hannah3
mysig innegård!
och jag borde sova!!
godnatt. hehe. hjärta.
skiten vill inte ta slut
annars är jag fortfarande trött. utmattad, i kroppen. ja. har inte så mycket att säga. det känns bara mediokert, allt känns så.
blä.
hejdå

mitt meddelande gick inte fram















i was blushing by your presence cause you were so.

jag saknar dig.
i'm up in the air, i can't go anywhere, though i'm up in the air.
snart tänkte jag sova, är dödstrött. varför är man uppe till halv 4 av ingen anledning?
jo för att det är underbart. bortsett ifrån nudå.

så fint blev det. inte världens katastrof, men lite konstigt är det ju.


och jag ville vara fin, för det är så härligt.

"men herregud"

där mormor kommer ifrån.

där sitter hon.

med mat.

och god dricka.

sen blev allt rött.

och vitt.

saker som påminner om mormor:

kylskåpets utsmyckningar.

träden och bladen.

foton på många.

och jag.

denna kanna lekte vi med mycket.

och jag har tillochmed för mig att den spelade en liten sång när man lyfte på locket. kanske en önskedröm eller något.

porträtt av mormor. mycket vacker.

klockor och dukar.

att man upptäcker nya små saker på olika ställen som egentligen suttit där hela tiden.
rosa fåglar, blå himmel.
God morgon!
nu sitter jag här i soffan, som vanligt.
trött, som vanligt.
har inte så mycket mer att säga. vill bara hänga med mina vänner, men dom är någon annanstans, sittandes, i en annan soffa.
och jag sitter här, ensam. vill festa galet.
ja. inte så mycket mer än så. jag beger mig snart till mormor och äter lunch, imorgon börjar jag jobba på lärarförbundet med pride och nästa helg åker jag till göteborg.
milord med edith piaf. min favoritlåt.
jag vet vad som måste göras, men ändå så sitter jag kvar här.
kul.
blir frissan på tisdag eller något. för de pengar jag inte har.
men jag vill ju så gärna ha rött. fint rött.
såhär rött.


i was stuck in the sand.






i met a boy, i met a boy last night, he was the cutest thing i'd ever seen. i fell in love last night and i was dancing the whole way home.
jag tänker visa er lite nytt från lite olika ställen :)
och jusste! jag har klippt mig! till axlarna, som ni ser på bilden. senare idag blir det rött. en liten utmaning där, men jag hoppas det blir bra! det är ju så jädra fint, så jag måste prova. hörs sen,
pussen!

blus från mammmas kompis helene till mig och min syster.

vit fluga från en liten second hand-affär i arvika.

hjärthalsband likaså.

en annan blusaktik grej från helene.

en anteckningsbok från pocketshop. (30 kr, ganska billigt för en fin bok)

linne från helene.



en rosa lykta fick jag i present från elli!
en vecka i paris. eller i en annan stad.

vi utforskade den oerhört söta staden Arvika, jag och ella.

en suddig aple kake.

ella har gjort sig hemmastadd i tältet. smånöjd. hehe.

våran granne oscar!

och simon.

vi badade i sjön.

lyssnade på anna ternheim.

åkte buss.

sminkade oss. och ja. sånt.

ahhh fresh.

såg hoffe.

träffade vackra elsa.

och hennes kompisar!

paola min mellan och lågstadie klasskompis och sköna miriam.

hell ye!

åh.

busiga. eller. näe.


bästaste av de bästaste detektivbyrån. jag flög på moln när de spelade.

snyggaste tröjan.
let's sail away to the beaches of normandie
och jag kan inte förklara hur glad jag blev när jag såg oerhört fina kommentarer. alltså. okej, jo jag kan försöka.
jag blev varm i hela kroppen, det kändes som om att jag hade nyimplanterat botox för mitt leende var så brett. småskuddade i soffan och såg ut lite så i någon minut. smått grät. jag kanske låter som världens dummaste, men varenda litet ord får en sån stor betydelse, när något man skapar sveper ut ifrån det inre. ja, lite sådär. så,
tack. tack, tack ni vackra.
åh. vill bara ge er en bamsekram.
hehe.
och, ja. mina tio dagar i norrland var, jag vet inte faktiskt, ingenting. alltid lika mysigt att träffa min pappa och så, men det andra är väl, ja, inte så lockande. att sitta 90% av 10 dagar inomhus i en stuga/villa där din telefon inte fungerar, och där internet inte heller är något stort alternativ så finns det bara en räddare i nöden. the telly. såklart. så ja, tio dagar med pappa, hundar och tvn. sen har man fördröjt tiden med massa tänkande, också. lite för mycket. och lite för mycket gottande i minnen som handlar om kyssar och mys. fast det är ju inget fel med det. jag menar, varför inte?
haha. och dääär kände jag mig inte lite pervopervi. men äsch. aja, och jag tror att jag har sett forgetting sarah marshall 5/6 gånger på en kort tid nu. (alltid lika bra, dock....)
men jag hoppas att ni iaf har haft det fint, och bra, trots det konstiga vädret (?!) och så.
pussar och kramar och hjärtan.
Novellen som aldrig kom
min dator ser ut som att den blivit invaderad av en glad darth wader. laserstrålar överallt och allt är trippelt så stort. hm. ja. den mår bra!. men tillslut kom jag in på mailen och här är novellen. vi hörs. hare bra. sov gott. som sagt. bara för att jag lyckades få mvg för första gången. och kom ihåg att den är personlig, så försök att inte döma för mycket.
eller, gör som ni vill. vad kan jag sitta och säga här liksom. äsch.
p.s. den handlar om ett brustet hjärta och någonting mer. typ.

Det är ännu en dag i tätt mörker. Molnen skingrar sig. Solen skiner in i mitt vita, fyrkantiga rum. Allt blir plötsligt till en gul nyans. Stolen skjuts några centimeter framåt med mina bara, målade tår. Rosa. De kämpar, desperata efter värmen, slitna efter många nätter i högklackade skor. Trägolvet gnisslar. Jag höjer mitt kantiga ansikte uppåt, likt en njutning. Knäna sträcker sig upp mot den höjda hakan. Hopkurad och blottad sitter jag, fastfrusen som ett glas. Jag är en vissen ros. Min tröst finner jag i solen, fastän den låg så långt bort. Den bränner på min kritvita hud. Om det inte vore för den dubbla glasskivan någon meter framför skulle jag inom en snar tid bli röd. Jag sluter mina ögon. Det röda håret ligger likt en päls på mina nakna axlar. Ögonen börjar fladdra i det röda mörkret. Tänk inte, intalar jag mig själv. Det blir bäst så. Men nej, jag sviker mitt medvetande varje gång, i brist på liv.
Kommunikationen mellan mig och omvärlden var urusel. Tiden tärde på min tunna hud. Ingen kunde säga något, för jag visste allting själv. För smal, för bar, för ung. Det var mitt fel, alltihop, tänkte de. Jag såg hur deras tankar slet och vred sig för att kunna forsa ut genom munnen. Han då? Vi hade något, tillsammans. Man får ett annat slags liv, i ett hav av blinda fåglar och röda rosor. Ingen förstår. Det var omöjligt att återvända till tiden innan han och jag.
Mina djupa tankar strödde ständigt salt i såren. Nej, ett sår. Hjärtat. En solig dag, snuddade han vid det med sitt långa pekfinger, utsmyckat med metallringar. Ingen förstår, förutom han. Det är inte så lätt som alla tror, nej, nej.
Tankarna flyger iväg, ivriga, efter svar. Hur kunde jag låta mig luras av denna vackra man? Hur kunde jag vara så dum att tro, på blickarna han gav mig? Hur kunde jag låta honom kliva in i mitt inre, mitt hjärta, mig? Hur kunde han försvinna från vår värld?
Huvudet går upp i varv. Kroppen vrider sig ut och in.
Han såg mig, som ingen gjorde förut. Jag var speciell. Han fick mitt hår att bli längre, min kropp att bli trygg, varm och svävande. Jag gick på moln när han stod vid sidan om mig, gick, med sina långa, vackra ben. Hans beiga trenchcoat, de åtsittande svarta jeansen, de avlånga finskorna gjorde mig galen av lycka. För att inte prata om hans ansikte. Åh, han doftade rosor. Inte bokstavligt, utan, det var något med hans aura, antar jag. Mystisk. Käken var skarp och ögonen djupa. Det axellånga håret var vågigt som havet, lent som sammet. Undrar vad han använde för schampo?
Skrifterna på hans hud gjorde honom ännu lite mer himmelsk. Tatueringar i form av kärleksdikter i alla längder, typsnitt och storlekar var placerade på hans armar. Jag kunde se han sticka ut ur mängden från långt avstånd.
Jag ler. En svidande tår rinner ner för min kind. Min högra hand letar sig fram vid sidan om mig, sökande efter den lilla rosa asken som är placerad på mitt gräddvita, smala skrivbord. Det dröjer inte länge innan jag hittar den. Mina ögon är fortfarande slutna. Vill inte möta solen i vitögat, vill inte se hur dragspelet sjunger sin lilla sång medan jag sitter här, blottad. Fingrarna öppnar asken smidigt och drar ut en sidennäsduk. En vana. Försiktigt samlar jag tårarna. Jag undrar hur många tårar min näsduk har fångat alla dessa dagar, veckor, månader. Om de skulle synas, skulle det nog inte finnas en enda plats som inte var täckt av ledsna, upprivna droppar på näsduken.
Plötsligt är det svart. Jag öppnar mina vattenfyllda ögon. Solen har gått i moln. Så passande, tänker jag och stirrar ut i intet.
På vänster sida om det stora vita fönstret, brevid den röda sammetsgardinen hänger min pyttelilla, fina kalender. Den håller mig uppdaterad, vaken. Det är 22 mars idag.
Rastlös och irriterad på mig själv öppnar jag fönstret en bit för att få frisk luft. Andas in, andas ut. Min kropp sjunker ned i stolen och jag lägger fötterna i kors på fönsterräcket. Utan att släppa blicken söker sig mina händer efter marlboropaketet på skrivbordet. Samtidigt greppar jag tag i närmaste tändsticksask. Med ett utmattat öga blickar jag ned mot asken och stelnar till. Nej. Sakta glider asken från mina händer och faller till trägolvet.
"Hur..." ylar jag tyst, rösten skar sig.
Asken tillhörde honom. Jag trodde jag hade suddad bort allt som hade med honom att göra. Samma sekund rör det sig i sängen, åmande. Smidigt greppar jag tag i en ny ask, tänder, drar snabbt ett djupt bloss och vrider huvudet lite åt vänster. Ja just det, det är söndag idag.
På vardagarna är jag död. På helgerna känns det som att jag har cancer och är inne i min sista månad. Går ut med mina ovetande och uppsnörande vänner, festar med folk jag inte känner, dansar som om att det är det enda rätta, dricker vin som att min lever var ung och fräsch, går hem med pojkar som tror att detta är livet. Det tär på min själ. För allting som jag inte har gjort rätt. Jag hatar mitt liv,
jag hatar mitt liv.
"Hej", hör jag en krasslig röst säga.
"God morgon", svarar jag nonchalant. Jag orkar inte ens vrida på huvudet, utan fortsätter att stirra ut. Han har mörkt hår, ganska kortklippt. Så mycket kom jag ihåg, efter allt grävande med mina fingertoppar i hans hårbotten under nattens gång.
"Fint nagellack"
Jag svarar inte. Ändå kan jag inte rå för tankarna som börjar flyga. Det var något annorlunda med denna pojke. (Jag kallar dem för pojkar, för det är så vilsna och unga i själen). Sättet han uttrycker sig på. Fint nagellack. Intressant.
"Gillar du fåglar?", frågar han nyfiket.
"Nej.", svarar jag kort.
Jag fattade ingenting samtidigt som jag fattade allt. Han är intresserad. Sopa bort. Det går några sekunder. Tystnaden ekar.
"Broken arrows, along the shore. Seems you intended to come back for more. It's too cold to bathe and the leaves are brown. It was summer love, left this town. The sun went down. That's the way things are sometimes, most of the time." sjöng han tyst för sig själv.
Han sjöng en låt av Jose Gonzalez. Jag var stum. Ingenting var klart längre och jag förstod ingenting. Han kunde min insida utantill. Ingen får göra så, inte i mitt hem. Det där var utanför de gränser som gäller när jag tar hem en pojke. Han måste ut. Nu.
"Dörren är där borta, du hittar ut själv" svarade jag, inte lika tydlig som jag borde vara, men det var lagom.
Han hummade. Tog ett kliv ner från sängen. Jag kunde höra hans oklädda fot stå på trägolvet. Gick. Det gnisslade i golvet, men inte åt rätt håll. Stegen var tunga men svävade fram, likt hans långa steg. Han gick mot mig, och inte mot dörren. Rasande, tog jag hastigt bort fötterna från fönsterräcket och vände mig om.
Det var då, den söndagen, jag insåg hur vacker just denna pojke var. Hans aura doftade som de första mogna hallonen på året, och inte äpple som alla andra. Käkbenen var smått skarpa och ögonen mandelformade. Pojkens läppar var fylliga och skarpa, håret var rufsigt och sött stripigt. Hans bara hud glänste fastän solen gått i moln för länge sedan och hans urringade, vita linne var slitet. Vackert. Ögonen var fokuserade in i mina och jag kände en slinga av värme och liv springa i mina blodådror.
1.85 cm, och en meter ifrån mig står han med ett frågetecken påklistrat i nyllet och är ett snäpp fundersam. Han öppnar munnen, på väg att säga något, men hejdar sig. Handen rafsar istället sig i håret och han ger ifrån sig en gäsp. Min aska blir längre och längre, nära att dyka till golvet. Jag kommer på mig själv vara helt stum och fimpar ciggen. Va? Nu ruskar han om sig och smyger några mindre, pyttesmå steg fram utan att släppa min blick. Eftersom jag sitter, tittar upp och har svårt att slita blicken från hans oförutsägbara, bruna ögon börjar jag nu få ont i nacken. Kroppen är sönder. Jag strävar tillslut emot mina ögon och vänder blicken mot fönstret igen. Det gör ont inuti mig.
Han närmade sig. Pulsen ökade.
"Paris, jag älskar dig"
Han kysste min käkes slut länge och gick sedan iväg.
Tårar strömmade nedför min kind.
Det var inte för att mitt inre var döende eller för att jag var ensam igen. Det var inte för att jag hatade mitt liv och inte för att det var måndag imorgon.
Det var för att mitt hjärta blev varmt för en sekund.
Jag kunde för första gången på evigheter känna liv i min kropp. En värme jag inte känt på månader steg i min bleka kropp. Mina öron bedövades med fagra ord.
Jag var en väckt mumie.
Jag var Dracula med ett hjärta.
Jag var det jag en gång varit.
Älskad.
mitt hjärta luktar ros
about you.
hej.
har packat i 3 timmar. så jädra segt.
och jag håller på att drömma mig bort och ögonlocken tynger. måste fixa klart allt.
så jag åker alltså upp till far imorrn bitti, till norrland. och jag är inte alls pepp på att röra arslet mer än en cm. fast, saknar pappa.
så ja, det var det. snart ger jag er min novell om det funkar.
hej så länge.
Yann Tiersen
juste. kom på en sak. jag skulle ju lägga upp min novell här. hm. jag får göra det sen. spännande? hm. nja..
det är inte så gott med torrt bröd kom jag på också. fy. och jag känner att jag vill sitta här, just här, i soffan, med jordgubbste i en kopp på bordet och mackan i knät, i en evighet. inte röra mig. med datan framför mig. ni vet, sånadära stunder som man inte vill släppa, bara ha kvar föralltid, för att de är så avslappnande och bekväma. jag vill verkligen ha en egen lägenhet också. vakna upp och ha sin egna doft överallt, ha sina egna möbler, sin egen mat. strosa upp till ett vitt och mysigt litet kök i en stor himmelblå skjorta och förstora sockor. håret ska snudda axeln och vara lite rufsigt. trött.
vara egen. jag längtar.
och jag diskuterade med stina om en sak.
vi har kommit fram till att vi är ensamma, 25-åringar i 17-åriga kroppar.
hej så länge.



100 timmar och jag är tom

love will tear us apart, again
han är så vacker. vacker vacker vacker.
kärlekens alla färjor
hej. hej, hejhejhej.
jag är tillbaka nu. och ja, det var hur mysigt som helst! vilken början jag har fått på den här sommaren. helt fantastiskt.
bäst var detektivbyrån och depeche mode. åh. ja. såå bra!
men. jag vet inte. det känns som om att man inte riktigt vet vart man är. jag bara reser kommer hem, reser. träffar massa människor. det är väl det som gör det hela så bra. äe. jag älskar festivaler.
och jag känner mig varm. för alla kyssar och alla små stunder som att vara i ett tält och höra regndroppar knastra på tältet och att jag vet att jag inte kommer få en droppe på mig, att skratta sönder magen med främlingar, se snygga, vackra människor varje sekund, lyssna på bra musik, snacka paramobiler vid midnatt och dansa arslet av mig en eftermiddag till live-sambamusik. det gör mig hel. sjukt fint.
sånt som gör en riktigt lycklig går knappt att förklara. speciellt när jag har svårt att uttrycka mig annars.
hm. ja. som vanligt.
ett konstigt dagboksinlägg typ.
enjoy.