acoco

Bilder kommer bilder kommer!
Imorgon........................!
Imorgon, då ska jag vara en blackie och reddie. (röd och svart klädd alltså).
Nu när jag lyssnar på norah jones-come away with me, kan jag inte sluta tänka på en ung kille som traskade runt på ikea där jag jobbade idag. This is the story:
Kanske 16/17 år. Han hade sånadär underbara svarta boots, med sånadär underbart slitna svarta jeans, en random tröja, någon form av en grön tygjacka med en snygg grön sjal. En vit tygpåse hade han i sin ena hand. Hans hår var lite sådär blont och ruffsigt, kortare på sidorna. De megastora hörlurarna var nog det första jag såg på hans huvud. (eller, andra efter skorna dårå.) 
Han var vacker. 
Han var ensam.
Han pratade högt.
Lite för högt.
Om jag ska säga ett område inom klädstilen, som jag egentligen tycker inte går, så skulle jag säga söderstil.
Vi trodde han pratade i telefon, men vem har en telefon inkopplad i ett par hörlurar utan sladd? Så hightech är vi inte än.
Han gick, fram och tillbaka, pratade och skrattade.
"Men du är ju rädd, hahahahahahha, ja du är ju så rädd. Meh, nä? va? hahaha. Gud, han är ju lalalalala"... och så fortsatte det.
Han slog tygpåsen mot kuddarna som låg i en box samtidigt som han började skrika.
Han satte sig ned på en bänk.
Han var ju så vacker. Så jag gick till väggen där det stod lite info, där han satt. Låtsades läsa. För att höra om han pratade i telefon med någon.
Det var som att han pratade i telefon jag svär!! Lät verkligen som det. Tills......................
han tog upp en riktig, stor, kokosnöt ur sin tygpåse och slammade den i marken hårt flera gånger. Kokossaft rann på golvet och jag gick genast därifrån. (man vet ju aldrig....)
Snyft....
Sen kom "jourerna" och förde bort honom.
Första gången de sa till honom så sa han oskuldsfullt, "nä jag pratar i telefon, jag har handsfree i lurarna." Konstigt va?
Till och med en gnutta creepy.
De trodde och antog att han inte var frisk.
Jag antog ju det också. Men det kändes så konstigt att se honom, och förstå att han hade något fel. 
Man kan ju inte ens tänka sig hur det är att ha någon slags psykisk störning. Det är ju inte deras fel liksom. 
Men jag tyckte bara så synd om honom.
Jag vet inte, man kanske inte ska tycka det. Men det är ju det. De kan ju inte rå för det.
Jag säger inte heller att detta är bara för att han var vacker eller hade snygga kläder, men det slog mig bara. 
Kändes bara konstigt att se denna kille vara så bortkopplad. Helt i sin egna värld och har ingen aning om något förutom det som pågår i hans huvud.
Livet.
Ja, jag vet inte. Ärligt talat.
Och det läskigaste är att jag kan nästa slå i backen på att jag har sett honom förut.