acoco

okej. ni har läst va? detta är alltså skrivet av en turkisk man, kanske 26 år gammal. jag och min familj var på en såkallad turkisk afton en kväll. det var musik, folkdans och magdans. vi hade ätit en måltid och salongen släcktes ned för varje uppträdande. när det blir mörkt knackar någon på min rygg och jag vänder mig om. ja. mannen, killen, eller vad han nu va, ler lite snuskigt och säger: can i have you number? jag: no? han: whyyy? jag: because i have a boyfriend (ja..på låtsas)
ljuset tänds. han springer iväg. för personal och gäster får ju inte prata på det sättet.
jag tror han höll på sådär i typ 4 uppträdanden tills han tröttnade.
hans mun bestod av 3 tänder, no affence, men det gjorde honom bara ännu mer obehaglig och påträngande. och ja. han såg bara allmänt konstig ut med en gnutta hopp i ögonen. 
för att komma till saken, så gav han iaf mig denna lapp hastigt när vi skulle åka till hotellet. jag öppnar. läser.

lite fint är det ändå. fast nä, som min syster nyss påminde mig om, inte efter hur han hade uppträtt sig. för hallå, nä. det går liksom inte.
fast. ja. jag sparar det ändå, för det var en fin tanke i den djupaste grunden, får jag hoppas.

notera också desperationen i detta brev. jag kan se hur han bara var tvungen att lägga till det dära sista plees-et, då hela texten höjdes till en ny nivå.

godnatt!