Garçon
för att prata om killar. det har varit väldigt, fram och tillbaka dessa månader ungefär: "åh vi sågs, åh vi pratade, åh vi kanske ska ses igen", lalala och sådant. försök till att lära känna någon, utan några krav (!).
problemet, som tycks vara väldigt vanligt är att den energin man lägger ned på detta, höjs till max. alltså intiativet till att träffas, blir alltför många. och som slutar med en dyster kropp sittandes i stolen en trött vardag, tänker, varför anstränger jag mig. varför tvingar jag ingenting till att bli något. varför ska jag hela tiden bli sviken och ledsen. försöket att glömma det men fortfarande gå och tänka på det.
nej. och all respekt och bockningar till alla som vågar ta steget, vågar försöka. för det kan löna sig och man har ingenting att förlora förutom ens egna jag (då).
efter mycket sånt har jag nu bommat igen en vacker, stor tegelvägg som håller mig från att försöka för mycket. jag låter det komma till mig istället. dörrar som jag inte kan se från min sida av väggen, men som står välkomnande på andra sidan.
det är en skön känsla. kanske likadan som efter jag mått illa och spytt. befrielsen.
jag slipper må dåligt, jag nöjer mig med ingenting. för det är något det också.
nu tänker jag på stunder när råkar stöta på dessa killar på stan eller något. bevittnar deras beteende och rörelser. som en jätteintim kram till exempel.
nu blir det hej godnatt!
Hör du ofta att människor säger att du är vacker som en klar oktobermorgon där loven inte än fallit från träden och regndropparna från natten speglar solljuset så man tvingas kisa för att inte bli bländad?
Typ så vacker är du.
ack jag känner igen det där alltför väl...
jag anstränger mig till det yttersta för att få sitta mittemot honom & dricka kaffe. ska det vara så svårt? snart ger jag upp
ja, det är så vanligt, och åh vad du inte förtjänar det. som egentligen inte är någonting, bara lite kaffe med honom. personer är så fega och jag fattar inte varför vi ska tänka att det är en sån "stor grej" för att han ska säga ja till en kopp kaffe. vi kämpar i onödan. det är väl självklart att han borde säga ja. det är svårt för oss att lämna det till dem, vi tycks hela tiden vilja påverka, vilket slutar i sånt där dumt.
